Om boken: år / Den här volymen innehåller äldste Paisius läror relaterade till passioner och dygder. Dessa ord representerar inte en systematisk undervisning och täcker inte alla passioner och dygder: de är sammansatta av den äldstes svar på frågor om att känna igen passioner Efter hans död i juli 1994 lämnade den välsignade äldste Paisios Svyatogorets världen ett andligt arv - hans. läror. En enkel munk, som endast hade fått en rudimentär utbildning i grundskolan, men generöst välsignad med visdom enligt Gud, utmattade sig verkligen för sin nästas skull. Hans undervisning var inte predikan eller katekes. Han levde själv efter evangeliet, och lärorna härrörde från hans eget liv, vars kännetecken var kärlek. Han "formade sig själv" enligt evangeliet och därför, först och främst, undervisade han oss med hela sitt utseende, och först efter det - med sin evangeliska kärlek och Guds upplysta ord. När den äldste mötte människor som var så olika varandra, lyssnade den äldre inte bara tålmodigt på vad de sa till honom. Med sin karaktäristiska heliga enkelhet och resonemang trängde han in i djupet av deras hjärtan. Den äldre gjorde sin smärta, sin ångest, sina svårigheter till sina. Och sedan, på ett oansenligt sätt, hände ett mirakel - en förändring i människan. ”Gud”, sade den äldste, ”gör ett mirakel när vi uppriktigt deltar i en annan persons smärta".